Personlighetstest

Huvudvärken smyger sig på igen, och med den irrationell ilska och irritation. 
Eller började det med ilskan och irritationen? Ingen vet, höna - ägg blablabla.

Glasögon och huvudvärk är, som jag tidigare nämnt, ingen bra kombo. Men vem orkar sätta i linser när de ska ut igen om fem timmar? Det är inte bara det att glasögonen klämmer lite, de glider även ner pga av extremt flottig hy. 

Hur som helst är jag lite hungrig, lite fet, lite ful, lite misslyckad, och kan lika gärna dö här och nu.

För att muntra upp mig själv gjorde jag ett personlighetstest (http://se.41q.com/) och här är resultatet:

Fin spridning på yrken, det känns som ett tillförlitligt test!

Tortyr

När man har liiiite lite ont i huvudet kan det där liiiilla lilla trycket som glasögonen orsakar på näsroten och bakom öronen bli nästan outhärdligt. 

Tortyrredskap

Det där med att titta på folk

Hemma efter fyra dagar i Göteborg.
Summering: Ätit gott, druckit gott och tittat på folk - min favorithobby!

Under hotellfrukosten sista dagen satt jag och funderade över vad en annan hotellgäst kunde tänkas jobba med.
Man, 35 år.
Han såg så jädrans framgångsrik ut.
Han UTSTRÅLADE framgång, och självsäkerhet och lugn. Och pengar.
Välbyggd som en idrottsman, men välklädd som en... Ja, vilka är välklädda? Advokater? Fast han var inte så stel som en advokat. Kanske kunde han vara högt uppsatt inom någon mäklarfirma, eller så kunde han driva ett eget (framgångsrikt) företag inom reklambranschen? Nej, SÅ avslappnad var han inte. 

Efter en liten stund fick han sällskap av en annan man i samma ålder, eller möjligen lite yngre. De verkade känna varandra ytligt. Den andre mannen var också välklädd (förutom filttofflorna han hade på fötterna, what's up with that?), men HAN var mer åt reklamhållet. Man nr.1 har välsittande kostym, man nr.2 har färgglada chinos och randiga färgglada strumpor (i tofflorna). Man nr.2 ser upp till man nr.1, de samtalar, men man nr.2 är helt klart drivande. 

Intressant det där med folk, att sitta och gissa vilka de är, vad de jobbar med, vilka böcker de läser, om de låser in barn i källaren eller inte.

Vi lämnar matsalen och jag vill diskutera den här mannen med Pontus.
- Den där mörka killen, fan vad han såg framgångsrik ut. Fattar du vad jag menar?
Pontus tittar på mig med höjda ögonbryn och ser inte alls ut att fatta vad jag menar, men innan jag hinner förklara vidare svarar han.
- Den där mörka killen är en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika fotbollsspelare. Martin Dahlin, känns det lite bekant?

Ah. Jag förstår. 
Nu trodde väl Martin Dahlin att jag var ett crazy fan som satt och mässade "VM-94VM-94VM-94" för mig själv där vid frukosten. Men så VAR det inte! Martin, jag vet inte ens vilka som spelade och vilka som sjöng "när vi gräver guld", för alla hade likadana tröjor på sig! Och det beror inte på att jag var ett litet barn då (jag var faktiskt 10 år), det beror på att jag har ett fruktansvärt kasst ansiktsminne, och att jag är totalt ointresserad av sport.

Men fan vad fint att få ett facit! Man får ju i princip aldrig veta hur rätt eller fel man hade med sina människogissningar. På så vis var det en bra grej. Men visst kan mitt undermedvetna ropat "framgång! framgång!" när det kände igen den där mannen.

När jag nu bildgooglar Martin Dahlin känner jag inte igen honom från hotellet, bilden jag har i huvudet är lite mer superhjälteaktig. Lite större, lite allvarligare, lite kraftigare käklinje osv. Jag är inte helt övertygad om att Pontus har rätt.

Ett par dagar tidigare satt vi mittemot två kvinnliga handbollsstjärnor. Jag tänker inte ursäkta mig för att jag inte känner igen dem, det vore helt omänskligt. Men även där är jag skeptisk, de var inte tillräckligt biffiga för att spela handboll på elitnivå. Jag såg faktiskt handbollstjejer i 15årsåldern som var större.